Tänk att för 1år sen började förlossningen med förvärkar och andra otrevligheter!

Minns att jag låg hemma i sängen och kollade på One Tree Hill och försökte sov så mkt som möjligt.

Vid 14tiden var vi in första gången men blev hemskickade av en sur tant som sa "ja idag blir det ingen bebis iallafall" Så vi åkte och köpte pizza och medans jag satt kvar i bilen och Jimmy var in och hämtade pizzorna blev det värre och jag kände att nu är det verkligen nått på gång!

Vi for hem och jag försökte proppa i mig så mkt pizza jag kunde mellan värkarna och jag tog 2 Citodon ihop om att det skulle lugna sig. Vid 18 ringde vi in igen och det var nu ca 3min mellan värkarna. Vi åkte in och får alternativet att ta 2citodon till och fara hem eller få sovdos (morfin,alvedon,sömnmedicin) och stanna kvar. Vi båda sover på BB den natten men det blev inte mkt sömn! Vid 06:40 kräks jag, mår illa och värkarna har ökat i styrka.

Men här händer något och värkarna blir glesare och glesare fast dom är så intensiva i styrka. Öppen 3cm och 1-2värkar på 10 min och på ronden pratar dom om att skicka hem mig. Efter en timme ökar smärtan ännu mer och rädslan att bli hemskickat är jobbig. Erkänner för barnmorskan hur ont jag har och får 2 citodon och dom gör en koll och jag är nu öppen 4cm men fortfarande 5-7min mellan värkarna.

Vid 12 börjar jag läka fostervatten vid varje värk men allt går fortfarande segt och det är långt mellan värkarna.

Kl 14 kommer min barnmorska och tar tag i det hela, läkaren har ordinerat värkdropp men barnmorskan beslutar att ta hål på vattenhinnorna hel först så jag får lustgas och när vattnet gått helt så blir det helt plötsligt 2-3min mellan värkarna så nu blir det fart!

Från kl 14 tills kl 20:01 då hon kommer ut har jag värkar med 1-2.5min mellanrum och jag andvänder bara lustgas och står upp med gåbord 90% av tiden och Jimmy sitter hela tiden och klockar värkarna för att ha nått att göra.

Jag hade en seg förlossning och dom borde ha tagit hål på hinnorna tidigare men istället fick jag gå 10tim med starka värkar men inget annat hände.
Det som hände sen när hon kom ut kan ingen rå för utan vi hade otur och Hanna hade trånga luftrör.

Men jag är så glad att hon överlevde och inte har grava hjärnskador som dom trodde först då hon fick syrebrist och ett krampanfall men hon är som vilken 1 åring som helst och utvecklas bra :) Imorgon ska vi till läkaren som var med när hon föddes och då får vi se om vi blir "utskrivna" elle rom dom vill ha fortsatt koll. Dom sa först att dom ville ha koll tills hon började gå så vi får se :)